Skydd av kulturarvet 

Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (1972) är ett av Unescos kändaste instrument. Konventionens uppgift är att bevara världens unika kultur- och naturarv för kommande generationer. Konventionen om skydd av det immateriella kulturarvet (2003) framhäver förmedling av traditioner, kulturell mångfald samt människornas delaktighet i kulturarvet.

Finlands nationella världsarvsstrategi drar upp riktlinjer för Finlands världsarvspolitik och förverkligandet av Unescos världsarvskonvention i Finland under åren 2015-2025. Enligt världsarvsstrategin är Finland en ansvarsfull världsarvspåverkare vars världsarvsobjekt fungerar som modell för andra vad gäller skydd, underhåll och presentation. Världsarvsobjekten, som var och en kan ta del av, är ett gemensamt livskraftigt arv för kommande generationer. En särskild verkställandeplan publiceras om strategin. I Finland är det undervisningsministeriet (kulturarvet) och miljöministeriet (naturarvet) som svarar för ärenden i anslutning till världsarvsverksamheten.

Finland har sju värlsarvsobjekt:

  • Sveaborg (togs upp på världsarvslistan år 1991)
  • Gamla Raumo (1991)
  • Petäjävesi gamla kyrka (1994)
  • Verla träsliperi och pappfabrik (1996)
  • Sammallahdenmäki fornlämningsområde (1999)
  • Struves kedja (2005)
  • Kvarkens skärgård (2006)

Från december 2020 är bastutraditionen i Finland inkluderat i den representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Objekt som delvis kan jämföras med världsarvsobjekten är Skärgårdshavet och biosfärsområdena i Norra Karelen, som bägge hänför sig till Unescos program Människan och Biosfären, samt geoparkerna i Rokua och i Lauhanvuori-Hämeenkangas, som är en del av Unescos geoparkprogram.

Ytterligare information

Hannu Vainonen, konsultativ tjänsteman 
undervisnings- och kulturministeriet, Kansainvälisten asiain sihteeristö (KAS) 0295330323