3 Mål och åtgärder inom utbildning och forskning

Den finländska småbarnspedagogiken och utbildningen baserar sig på principen om kontinuerligt lärande och främjandet av den. Med kontinuerligt lärande avses att kompetensen uppdateras och utvecklas fortgående under hela livet. Förändringarna i omvärlden har omfattande konsekvenser för hela kedjan och processen för kontinuerligt lärande. För att utbildningssystemet ska fungera på ett sätt som främjar kontinuerligt lärande måste det erbjuda alla smidiga övergångar inom systemet samt fungerande kontakter och växelverkan med det övriga samhället.

Genomförandet av kontinuerligt lärande på ett högklassigt och jämlikt sätt försvåras i framtiden av många faktorer, såsom befolkningsförändringen. Verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsutsikterna i de olika regionerna kommer under de kommande årtiondena att avvika avsevärt från varandra. De allt mindre årskullarna, pensionsavgången bland kommunanställda, problemen med tillgång till kvalificerad arbetskraft och de svaga ekonomiska utsikterna i kommunerna kommer inom de närmaste åren att försvåra anordnandet av högklassig, tillgänglig och likvärdig småbarnspedagogik och utbildning.

Statsförvaltningen och kommunerna kommer att stå inför helt nya problem när de ska säkerställa tillgängligheten, kvaliteten och likvärdigheten inom småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen. De nuvarande förvaltnings-, finansierings- och lagstiftningslösningarna beaktar inte de divergerande omständigheterna i kommunerna bland annat i fråga om den demografiska utvecklingens konsekvenser, kvaliteten på tjänsterna, likvärdighet och tillgänglighet, behoven av stöd, behoven av tjänster på främmande språk samt tillgången till skoltransporter och behöriga lärare.

Utbildningen på andra stadiet ger studeranden en stark bildningsgrund. I och med studierna utvecklas studerandena till aktiva medborgare och fullvärdiga samhällsmedlemmar. Utbildningen på andra stadiet garanterar en stark allmänbildande och yrkesinriktad grund för fortsatta studier och övergång till arbetslivet för hela ungdomsåldersklassen och bidrar till förutsättningarna för kompetensutveckling för befolkningen i arbetsför ålder. Utbildningen på andra stadiet måste i framtiden kunna förändras tillsammans med samhället och arbetsmarknaden. Omvälvingen i arbetslivet kräver förändringar i utbildningens innehåll, och befolkningsstrukturen kommer att inverka på förutsättningarna för anordnande av utbildning.

Universiteten och yrkeshögskolorna måste producera tillräckligt med högutbildade experter för samhällets och arbetslivets behov. Högskolornas nuvarande verksamhetsstrukturer och -modeller stöder inte till alla delar att högskoleutbildingen ordnas på lika villkor, högklassigt, studerandeinriktat och ekonomiskt i en tid där digitalisering, internationalisering och befolkningsutvecklingen bidrar till att förändra högskoleutbildningen och anordnandet av den. FUI-systemets funktion och omfattningen och genomslaget för dess resultat har inte stigit till önskad nivå.

Förändringarna i arbetslivet och vardagen förutsätter att även personer i arbetsför ålder och personer som har överskridit arbetslivsåldern upprätthåller och utvecklar sin kompetens. Inlärning och utbildning under tiden i arbetslivet förverkligas dock inte på lika villkor. Den allt mer teknologiska vardagen skapar också nya inlärningsbehov för äldre. En ökande invandring är nödvändig, men kräver nya lösningar av utbildningssystemet.

Det nuvarande systemets förutsättningar för att stödja samarbetet mellan olika utbildningsstadier är små. Finansieringsbasen leder till att flera aktörer ansvarar för styrningen. Systemen för insamling av data och uppföljning möjliggör i detta nu inte heller till alla delar en tillräcklig uppföljning av kvaliteten och likvärdigheten i fråga om tjänster, kunskapsbaserat beslutsfattande och kunskapsbaserad prognostisering. Det behövs reformer som förtydligar och stärker uppföljningen och styrningen av kvaliteten, tillgängligheten och förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Reformen medför att man även kan styra, stödja, möjliggöra och följa upp också strukturellt och regionalt utvecklingsarbete inom ramen för anordnandet av utbildningstjänster. Alla barn och ungdomar ska även framöver ha lika möjlighet att växa, utvecklas och lära sig överallt i Finland. Förvaltningsstrukturerna ska stödja och säkerställa att rätten till bildning tillgodoses också i framtidens Finland. Välfärden är en förutsättning för att barn, elever och studerande lär sig och utvecklas på sin studieväg. Därför behövs också tväradministrativt samarbete.

Målet för staten och statlig styrning är att sörja för medborgarna och deras välfärd. De viktigaste formerna av statlig styrning är norm-, resurs- och informationsstyrning. Med normstyrning avses styrning genom lagar, förordningar och bestämmelser på lägre nivå. Med resursstyrning styrs allokeringen och användningen av resurser, och budgeten är ett centralt verktyg för resursstyrning. Utgångspunkten för informationsstyrning är å sin sida styrning genom informationsförmedling. Olika former för informationsstyrning är utbyte av forskningsrön och registerinformation, indikatorer och standarder som mäter verksamhet, förmedling av jämförelse- och utvärderingsinformation, utarbetande av guider, rekommendationer och andra publikationer, förmedling av information om tillämpning av lagstiftningen samt olika utvecklingspolicyer och verksamhetspolitiska program, utbildning och konsultering samt interaktion och utbyte av information i olika arbetsgrupper, nätverk, förhandlingssystem och i forsknings- och utvecklingsverksamhet. De tre ovannämnda styrningsformerna kompletteras av projektstyrning, förhands- och efterhandskontroll samt utvärdering. Utvärdering som en del av informationsstyrningen kan betyda till exempel att man utreder om de producerade tjänsterna motsvarar kvalitetsrekommendationerna. Uppdelningen av styrningsformerna är delvis konstgjord eftersom all styrning på ett sätt eller annat också har en koppling till information1.

De åtgärder som tas upp i föreliggande utbildningspolitiska redogörelse har som mål att förverkliga den ovannämnda målbilden. Åtgärdernas exakta utformning och indelningen i norm-, resurs- och informationsstyrning eller en kombination av dessa preciseras först i de egentliga beredningsprocesserna som inleds utifrån redogörelsen.

Avgiftsfriheten, kvaliteten, jämlikheten och likvärdigheten inom utbildningen samt tryggandet av tillgängligheten för den förutsätter betydande offentliga satsningar på utbildning och forskning också under de kommande åren. Utbildnings- och kompetensnivån kan inte höjas utan tillräckliga resurser för och en bättre allokering av de nuvarande resurserna till utbildning och forskning. Det finländska samhället förbinder sig att investera i utbildning. En förutsebar och långsiktig finansiering är en förutsättning för att de mål som ställs upp för utbildning och forskning ska nås.

Finland har inte råd att avstå från satsningar på fostran, utbildning och forskning och släpa efter utvecklingen i våra centrala jämförelse- och konkurrentländer. Utbildning, forskning och innovationsverksamhet har en betydande roll vid att förnya samhället, och därför har betydande satsningar gjorts på dem under de senaste åren, och sådana satsningar är viktiga även framöver. Förutsättningarna för utvecklingen av utbildning och forskning på lång sikt förbättras genom verkställandet av de reformer som krävs för en hållbar offentliga ekonomi. Målet på lång sikt är att stärka resurserna för utbildning och forskning och på så sätt främja hållbar tillväxt, vilket är en förutsättning för att ytterligare kunna höja kvaliteten på bildnings- och välfärdstjänsterna.

De ekonomiska prognoserna är i detta nu förknippade med ovanligt stor osäkerhet vilket också inverkar på estimaten för utsikterna för den offentliga ekonomin. Den allt äldre befolkningen leder automatiskt till ökade offentliga utgifter och försämrar tillväxtpotentialen i ekonomin och därigenom ökade skatteinkomster. Därför är det allt viktigare med ett kompetenslyft och att skapa så många arbetsplatser som möjligt där kompetensnivån och produktiviteten är höga.

Coronakrisen har i stor utsträckning drabbat barn och unga, och för att minska underskottet i välbefinnande och lärande krävs det en vilja som sträcker sig över regeringsperioderna att fördela resurser för att svara på det ökade servicebehovet särskilt på de områden och utbildningsnivåer där distansundervisningsperioderna har varit långa och upprepade.

På 2020-talet täcks en del av finansieringsbehovet för utbildning genom att de anslag som sparas av statens finansieringsandel till följd av de mindre årskullarna anslåsför att verkställa den lagstiftning om småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning samt den totalrevideringen av finansieringen som anges i målen för denna redogörelse, med beaktande av läget för den offentliga ekonomin. Detta förbättrar kvaliteten och jämlikheten inom småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen. Även kvaliteten, jämlikheten och närundervisningen i utbildningen på andra stadiet tryggas genom tillräckliga resurser.

Att utöka andelen personer med högskoleutbildning till minst 50 procent av dem i åldersklassen 25–34 år möjliggörs genom att man samtidigt upprätthåller kvaliteten på utbildningen. För att målet ska nås riktas till högskoleutbildningen och de studiesociala förmånerna de ekonomiska tilläggsresurser som tilläggen kräver. I och med den kraftiga strukturomvandlingen bör också resurserna för kontinuerligt lärande riktas på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om Finlands utgifter för forskning, utveckling och innovationer är det viktigt att med hjälp av åtgärderna i den godkända FUI-färdplanen forsättningsvis eftersträva en andel på 4 procent av bruttonationalprodukten tills 2030.

En plan för verkställande av den utbildningspolitiska redogörelsen ska utarbetas. Vid uppföljningen av verkställandet ska också tillräckliga finansieringsbehov uppskattas som en del av beredningen av planen för de offentliga finanserna.

De ärenden som gäller finansieringsbehoven behandlas och beslut om dem fattas inom utgiftsramen för statsfinanserna i statsbudgeten och planen för de offentliga finanserna genom att samordna dem med andra utgiftsbehov inom den offentliga ekonomin.


1Tukia & Wilskman 2011; Stenvall & Syväjärvi 2006.